Efter en lång natt på flyget och tidig ankomst till Seoul på söndagmorgonen är det inte lätt att hålla sig vaken på bussen.
Imorgon, måndag, sätter programmet igång och kommer gå i ett, så vi bestämmer oss för att utnyttja den enda lediga dagen till att upptäcka Korea. Det visar sig vara något av det mest intressanta jag varit med om på länge, uppdelningen mellan syd och nord och den demilitariserade zonen, DMZ, som vaktas av svenska förband.
Man förstår vilket nationellt trauma detta måste vara, ett inbördeskrig med mer än 6 miljoner döda och sedan bitter fiendskap och en uppdelning som i decennier splittrat familjer och vänner. Vi besöker en av tunnlarna som i hemlighet grävdes av Nordkorea som förberedelser till en ny invasion. 30 000 tungt beväpnade soldater kunde på en timme transportera sig och komma fram bara ett par mil norr om Seoul.
Vi besöker tågstationen Dorasan som invigdes 2003 med återupprättad tågförbindelse och skulle bli knutpunkten för de upptinade relationerna mellan de två länderna. Efter en incident 2008 stängdes gränsen åter och Dorsan är nu en öde station med enbart turister...
Drömmen om återförening är förstås stark tillsammans med sorgen och vetskapen att ens släktingar och tidigare landsmän lever under förtryck och svält några kilometer bort i en av världens sjukaste diktaturer. "let the iron horse run again" lyder texten vid monumentet av det gamla loket vid unification bridge. Några kilometer bort ligger "Bridge of no return" bron där utväxlade krigsfångar fick välja vilken sida de skulle leva resten av sina liv på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar